En rubrik om ingenting

Kan inte skriva. Kan inte tänka. Kan knappt sitta still och koncentrera mig. Vankar alltomoftast omkring i rummen, vart jag än är. Hemma eller hos föräldrarna. Väntar på att finna ro. Behöver ett lugn. Varför gick allt så bra förut? Trots allt som pågick? Under mer än hälften av dessa 8-9 år har jag klarat livet, mot många odds. Men nu är det nästan värst. Tappar fokus med ögonen ibland, jag får nåt slags tvång och det är så skrämmande. Vet inte hur jag ska ta mig ur eller hur det ska bli bättre. Har en systerdotter som fyller nio år imorgon. Hoppas att dagen går bra och att jag tar mig igenom den. Att jag kan fokusera. Med ögonen. Att jag inte ska få panikångest mitt upp i allt. Den där panikångesten också. Som bara dyker på en och skapar en gnagande oro, ångest, bara utan och vidare. Från att ha mått helt bra till djupaste ångest. Och det finns inget jag kan göra. Jag kan och måste bara genomleva det. Hur fixar man livet så här? Hur fixar folk livet egentligen? Jag har plötsligt sån livsångest att det finns inte ände på den. Hur ska jag fixa att leva? Hur ska jag fixa att leva med vetskapen om det som har hänt. Det som inte är. Men som är. Att ingen kommer att straffas. Att det kan hända igen. Och igen. Och igen. Nån gör bara som den vill. Med mig och mitt liv. Petar och menar. Psykar mig och har sig. Utan samvete. Utan ånger. Varför? Jag har fortfarande inte förstått varför, vem eller till vilken nytta... Vem ville mig så illa?
 
Jag måste just nu försöka leva med det. Men det går inte. Det går överhuvudtaget inte så bra.
 
 

Kommentera här: