Döden & andra öden

Fram tills jag var typ 30 tänkte jag nästan aldrig på att vi faktiskt en dag ska dö. I alla fall inte på djupet, kanske enbart kortare ett fåtal gånger. Och i alla fall aldrig med nån ångest. Men nu har jag drabbats av ren och skär dödsångest. När sker det? Hur ont gör det? Kommer jag känna mycket, osv. Helst vill man ju inte hinna märka det. Som en nysning ungefär. Eller att bara stilla somna in, när man redan sover, eller nåt. Jag vet fan inte hur jag vill dö. Men inte vill jag välja det heller - skulle ju ge ännu mer ångest. Att veta innan. Och jag skulle aldrig kunna begå självmord (tyvärr), så det är inte nåt sånt jag talar om heller. Utan att livet en gång faktiskt ska ta slut. Om att inte känna att man gör allt i livet som det är just nu. Att bara leva, utan att LEVA. Det känns det som att jag sysslar med just nu.. Jag bara är, men skulle vilja så mycket mer. Men jag orkar inte, pga all den här SKIT som har varit. Det har tagit udden av min livsglädje, viljan att göra saker, entusiasmen över tillvaron som jag, faktiskt, en gång kände och litade på. Tryggheten i livet, som jag kände den finns inte längre. Att försöka leva så skulle deppa ner vem som helst. Och jag är SÅ trött. Skulle vilja känna en lätthet i kroppen, inte bara tyngd, att det är tungt hela jävla tiden.
 
Men - att se det från det positiva - jag fick i alla fall 30 år av ångestfrihet, trygghet, LIV. För det jag har nu vet jag inte vad det är för något eller vad jag ska göra med. Vet inte hur jag ska gå vidare i livet. Någon som vet? Att bara försöka leva dag för dag är så futtigt, det duger inte för mig. Jag vill ju LEVA, men det blir bara leva, vara, sova, äta, ta mediciner, repeat. Vem tog mitt liv? Jag tyckte faktiskt ganska mycket om det. Som jag mår nu är resultatet av er psykologiska tortyr, och kvar är en ganska skärrad människa som knappt fixar att leva... Hur skulle mitt liv sett ut om INTE det här hade hänt? Jag vet inte. Kanke åt pytters... MEN: det hade varit MITT LIV, MINA VAL. Inget rättfärdigar det som gjordes mot mig. Vem hade rätt att ta ett sånt beslut över mitt liv? Vem?
 
 

Kommentera här: